Mara och skräcknatten

Jag var så illa ansatt av mara en gång, så jag trodde rakt, att jag skulle gå åt. Men det gick bra den gången. Jag hade nyss lagt mig och var klarvaken som jag är nu. Då fick jag se något ulligt, som såg ut som ett nystan, men det hade fötter. Det hoppade upp på bröstet på mig och snörde till, så jag orkade inte andas. Jag tyckte att jag sjönk och kom upp igen. Inte orkade jag skrika, och när jag blev kvitt uslingen, så var jag alldeles blöt av svett.

De sa att det skulle vara gamla käringar och häxor, som skickade mara på en. Knivsuddar och nålsuddar var bra att sticka vid dörren och fönstren. Hon skulle sky för sådant.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.141-142