Grodan och bergkäringen

Min svärfar tala om, att de höll på att slå på en äng. Då var det en groda, som hoppade i vägen för dem, var de var. Till slut blev matmora ledsen på detta och tog och band ett strå om grodan och bar henne åt skogen. Då kom hon inte tillbaka.

Men när det led på natten, kom det en gubbe och packa på fönstret och bad att hon skulle följa med och förlösa hans hustru, som skulle få unge. Hon tog på sig och följde med. De kom in i ett berg och där låg ett fruntimmer i barnplågor. "Du skall knyta upp det strået, som du band på mig", bad hon. När det var gjort, så födde hon ett barn. När allt var färdigt, så sa bergkäringen: "När du nu kommer ut, ska du sätta dig på den stubbroten, som är utom väggen. Men du ska vara kvick, för karlen min vill dej ont". Jämt som hon kom ut genom dörren, så kom en kniv efter genom dörren, men den for förbi. Hon satte sig på stubbroten och kom hem.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.83-84