Döda vid julotta

En bror till svärfar min var kyrkväktare. Han kom för tidigt till kyrkan en julotta. Han såg att det lyste i kyrkan, och han gick in. Allt var tyst och stilla. Prästen stod för altaret och i bänkarna satt fullt med döda. Han kände igen många av dem. Han gick fram till altaret och föll på knä och läste Fader vår och välsignelsen. Då blev alltsammans borta.

En tös kom för tidigt åt julottan. När hon kom in genom dörren och skulle sätta sig, så fick hon se, att det var de döda. Då kom det en av dem, som hade varit granne till henne, och bad, att hon skulle kasta av sig kappan och gå, eljest skulle de döda ta henne.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.131