Spöken och rakade göbbar

Dä va på ett ställe som dä allti spöka. — Räss som dä va kom dä nön å ville låne hus, men husbonnefolke tala like ofta om, att ingen kunne få ro, som låg i den stuga.

Men så va dä en som va djärvare än alle andre, så bare han feck hus, så feck dä senna bli mä spöka som dä ville. Gisellen la sej, å allt töcktes gå bra, men när dä le fram på natta, kom dä en stor långskäggi göbbe. Skägge va så långt, att dä räckte ner te knäna. Göbben geck å tog en stol å sätte fram. Sen geck han å tog gisellen i nacken å satte honom på den stolen. Senna tog han fram en rakkniv å raka å honom vartenda hårstrå över höve, så han ble alldeles barskalli.

Dä va flere, som hade legat där, å di hade blett rakade alleihop. Men denne siste som låg där, han ba göbben att han skulle få låne rakkniven. Dä feck han genast, å göbben ble rakad. När göbben va rakad, så sa han: "Ja, nu ska ingen bli rakad mer här, för nu får ja ligga i fred. Ä di som kommer hit, ska ög få ligge i fred".

Nu va dä på dä vise, att di hade gröve ner den göbben i grava utan te å rake honom. Dä va orsaken för att han geck igen.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.134-135