Kolningens mystiska tid

Jag minns fälle den tiden det var kolning i skogarna häri. Bönderna kolade i sina skogar och sålde till bruken. I det arbetet fick fruntimren lov att vara med också. De skulle vakta på milan, och när milan var färdig, så skulle de vara med och släcka och bära ut kolen.

När en kolgubbe skulle till att plantere till kolbotten, så bodde han där någon natt förut, och om han då märkte, att det inte var fred där eller att inte redskapen fick ligga i fred, så flyttade han till ett annat ställe, för det var inte bra, om det fanns "ont frö i jola". Och jag minns fälle far, han var så rädd att hugga ved på kvällen i milan, för gjorde han det, så blev det något fel med milan och så fick han inte fred på natten. Det högg överallt i skogen, och det påstod han var skogsråa, som härmade efter honom. Om milan skulle gå bra, så skulle en hålla så tyst vid den som möjligt. Det gick inte an att gå och svärja eller vissla på kvällen och inte på dagen heller, om det skulle vara riktigt bra.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.50