Kalle och Svärdekäringa

Kalle, som bodde här och var torpare under Skållebyn, han var i syne. "Kalle", sa jag, "är det sant, att det är döda, som tar i en, när en får di där svarte fläckarne på kroppen?" För jag fick aldrig ante sådane blåsvarte fläckar, när jag bodde på Hobol. Med ett, när jag gick ut om kväll, så fick jag sånne här fläckar. "Det är väl Svärdekäringa, som är framme å nyper mej?" — "Ja, visst är det det", sa Karl, "för om natten, när jag går förbi lagården, där hon stod på bår, så ser jag henne, att hon går omkring lagården". Svärdekäringa hade gått ner sig i en myr östaför jätteberget i Hobol, och där hade hon drunknat.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.136