Jätten och sikten

Det var ett folk som bodde granne till jättarna. Jag kommer inte ihåg, vad han hette, denne jätten, men han skulle bo här i socknen. Nu var det så, att jättekäringen inte hade någon sikt att sikta mjölet med. Hon brukade gå till dessa grannarna och låna sikten, när hon behövde den. Hon kom om torsdagskvällarna. Då lade de ut sikten på trampen. Om morgonen var den tillbaka, och det låg en stor brödkaka bredvid, som skulle vara för lånet.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.74