Forsgubben vid kvarnen

Forsgubbe fanns det vid varje kvarn och såg. Fram emot julen var han som värst, när det kom mycket folk till kvarnen och folk hade som brådast. Det kunde bli "högstilt" i kvarnen, när det blev många, och det tålde han inte. Då slog han igen vasshjulet, så att kvarnen blev stående. När en hade riktigt brått och inte ville försinka något, så var det att ta av det en hade med sig i nestet och gå och lägga i underhuset, där gubben höll till, men en skulle inte säga något då utan vara alldeles tyst. Det var att muta forsgubben, så att han inte slog sig på tvären.

Denne gubben skulle vara alldeles luden på kroppen. Han var inte mer än en halv aln lång, men han var stark som en jätte.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.33-34