Bisen och påskkäringarna

Kapten Äli var själve förman för påskkäringarna. Hon och hennes sällskap hade lockat med sig en tös, som var alldeles okunnig. Och så kom de då till själve Bisen. Och han hota dem, för att de hade tatt med sig den däre nybörjarn, för hon kunde röja dem allihop, sa han. Och Bisen bet tösen i fingern, så hon blödde och skulle skriva in'a med det blodet, men hon ryckte till sig fingret, så han aldrig fick till sig något blod. Hon ville inte vara med i det där kompaniet, och hon slapp då ifråt. Men hon fick aldrig var i fred för djävulen sedan, och till sist måste de sätta na i ett kar och öppna liv-ådern på na, så hon fick slippa.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.148-149