Tystnaden på Fjällbohöjda

Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s. 87-88