Spöken i Lilltansjön

Min farmor dog i Lilltansjön, och då hade hon förmyndare sista tiden, så då skulle jag uppsöka honom sedan. Och jag var ju bekant där.

Det blev frampå natten innan jag kom fram, så allihop låg. Men så fick jag se att dörren till rätta gamla byggningen stod öppen, så jag gick in dit och skulle få tag i något folk. En liten käpp hade jag tagit i skogen och gått och krusat i barken, och den ställde jag från mig bakom dörren. Sen gick jag genom alla rummen, men där var ingen människa. Då gick jag ut och tänkte, att jag låg väl ute under en buske tills det blev morgon.

Men då jag hade lagt mig, börja det dompe (dunka) på logen, precis som om man skulle ha bultat med ett åttingsmått. Då trodde jag det var flottarna som låg där, så jag gick dit. Men där var ingen alls. Då gick jag tillbaka under busken igen och la mej. Men då bulta det återigen på logen tre gånger. Då steg jag opp och sa: "Är det så jag ligger i vägen för någon här, så kan jag gå till ett annat ställe." Och så gick jag därifrån.

På morgon gick jag till gubben som bodde i förmånsbyggningen, och så sa jag att jag hade varit in i storstugan på natten, men då det inte var något folk inne, så gick jag ut och la mej. "Du har inte varit in i storstugan", sa han, "för jag låste dörren innan solen gick ner; och här hänger nyckeln på stolpen." - "Jag har varit in i storstugan", sa jag, "jag har ställd käppen bakom farstudörrn, och jag tänker det är fäler (fotspår) efter mej på golvet. Och nu följer ni mej dit och ser."

Då vart han tyst och tog bara nyckeln och följde mej. Och där stod käppen, och fäler var det på golven. Men då ville han inte tala om det något mera.

Det var första hustrun hans, som hade öppnat åt mej. Det var inte första gången som hon hade gått där. Dom hade sett henne gå och räfsa också på tegarna där.

Men den som slog på lon, det var far åt gubben där, som höll på mäta åt sej födoråde. Då han låg och höll på dö, då höll son hans på att arrendera ut hemmanet åt min far, och då sa den där gubben: "Du ska komma håg ta ut födan min!" Och det var hans sista ord.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s.114