Bruden och viterkarlen

Det var på ett fjällställe [en fäbod], men det var inte här i Bote — mormora har talat om det — som det var en jänta som var ensam, och då kom en viterkarl och ville fria till henne, men hon ville ju inte ha honom. Men sännerst det var, så kom viterfolket och börja på och klä henne till brud. Men då hade hon hunden där, och han sprang hem och for oppefter dom och gnall och sprang mot döra. Då tog dom och följde mä'n, och då dom kom nöret, så stod brudparet ommaföre bordet, och prästen skulle till att viga dom, men då kasta husbonn hennes kniven över henne, så han fastna i väggen bakom henne. Då försvann dom allihop, men hon hade kronan kvar på sej. Så hon vart bärjen för [räddad från] vitera. Men aldrig var hon ensam i fjället mer.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s.90