Möten med det okända

Jag har sett vitera. En gång var det när jag var barn och skulle upp till Mjösjön med ett kräk. Då fick jag se två fruntimmer, ett större och ett mindre, och dom var vitklädd och hade vita halsdukar liksom dom som är slåttannrustade, men så for dom av vägen och tvärt till skogs, och så var dom alldeles försvunnen. Jag sprang det värsta jag kunde för att hinna opp dom och se vilka det var, men det var alldeles omöjligt. En annan gång, det är på senare år, såg jag också vitera. Det var när vi rodde från fäbon en gång. Då såg jag tre kvinnfolk som var inne vid hagen till torpet som ligger ungefär mitt mot vår fäbod. Och dom var rödklädd, så det var just inte något vidare bra, för då är dom arg. Vi var flera i båten, men bara jag såg dem.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s. 73-74