Kärlekens oväntade väg

Det var en pojke som mötte viterkorna och en viterjänta. Då skulle han kasta stålet över en ko, så han skulle få henne, men då kasta han miste, så det for över jäntan, och då fick han ju henne i stället. Henne ville han ju inte alls ha, men han kunde ju inte bli fri henne, så han gick till prästen och frågade, hur han skulle bära sej åt. Prästen sa att det var nog inte något att göra då, utan han gatt (måste) behålla henne. Så han gatt vigas vid henne. Han var alltid elak mot henne, men hon bara tålde och tog emot. Så var det en gång han skulle sko hästen, men skon var bara omöjlig, så det gick inte. Då bad hon att hon skulle få ta skon, så skulle hon dra den (böja den) som han ville. Ja, vad skulle hon duga till det, hon som var så liten och späd, tyckte han. Men hon tog skon och drog den som han ville ha den. Men då han såg hur stark hon var så sa han: "Att inte du slog ihjäl mej för länge sen!" — "Ja men prästen sa int så", sa hon. Sen vart han snäll mot henne.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s. 81