Farfar och ormarna

Farfar min han var i Smedsbyn i Arnäs; och då hade dom fäbodar, men så vart det så förfärligt med ormar emellan byn och fäbodarna, så det vart besvärligt att fara med kräken där. Så ridde gubben dit en gång, och vadmalsklädd var han, och då såg han ormar där på ett ställe. Då ridde han förbi och band hästen, och så gick han tillbaka och slog ihjäl dom. Och han slog 32 stycken. Och för var och en som kom så var dom större.

Men då hörde han det knasa i skogen, så han tänkte "nu är det nåt farligt", och så hoppa han upp på hästen och ridde hem. Men då kom en stor en orm som hade bitit sig i stjärten så han rulla som ett hjul. Och han måtte ha hunnit upp gubben, men då tog han av sig vadmalströjan och kastade den efter sig, och då gatt [måste] minen stanna och blåsa opp den och förtära den, så gubben hann undan en bit. Och på samma vis kastade han västen och mössan.

Och så hann han hem och fick in hästen och haka igen porten och hann komma in själv. Men då var ormen framme där och slog stjärten i porten så det hördes in. Sen for den, och då den gick i hjul förbi byggningen så gick den jämnt med andra blybandet (i jämnhöjd med andra blybandet i fönstret). Och så for den ner i tjärnen och gjorde av med sig. Dom fann den sen där, och då var den stor som ett takvedträ.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s.56-57