Tomten i stallet

Tomtens utseende: Han var liten till växten, hade grå kläder samt en röd toppmössa på huvudet.
Tomten flätade manen på vissa hästar i stallen. Där tomten fanns, trivdes hästarna bra. – På julnatten satte man alltid ut av all julmaten. Den sattes ut i stallslidret och vid fähusporten.
Spiltan står över tomtarnas bord. Hästen, som står där, är orolig, och måste flyttas. Då blir allt lugnt igen i stallet.
En gammal sägen berättas om en tomtgumma, som kom hem till en bondhustru för att få hjälp av henne med en förlossning (=det gällde en annan tomtgumma). Bondhustrun följde med tomtgumman, men innan hon gick, tog hon ett garnnystan, som låg på bordet, och satte fast ena garnänden i en knapp (=handtag) i dörren samt stoppade på sig nystanet, för att hon med hjälp av hela nystanets garntråd skulle hitta hem tillbaka. Nystanet räckte lyckligtvis ända fram till tomtgummans bostad.
Förlossningen gick bra, men strax efteråt började en häftig regnskur, som föll över barnaföderskan och barnet. Bondgumman flyttade då undan de två för regnet. Då sade den tomtkäring som varit [hos] bondgumman, att det var bondens häst, som förorsakade den (ej känt, om det verkligen var så, att det regnade, just då hästade lät sitt vatten!) Det vore bättre, om bonden skaffade sig en märr i stället, medade tomtkäringen.
När bondgumman kom hem igen, talade hon med sin man om vad tomtgumman sagt. När de då tänkte efter, så kunde de mycket riktigt konstatera, att de ej haft någon tur med hästar av maskulint kön men däremot med märrar. I stället för att nu byta bort den häst de nu hade mot en märr, flyttade de hästen i stallet, och se: nu fingo de tur med hästar av bägge könen i den gården.
– För att få tur med kreatur i stall och fähus, skulle man, innan man byggde dessa hus, kasta "ett kronans mynt" ned till tomten, så fick korna och hästarna vara i fred för tomten.
– När man skulle göra en kolbotten, fick man lov att se till, att man ej gjorde denna rakt över någon liten stig, där tomten kunde tänkas gå fram. Gjorde man emmellertid så, kunde man vara övertygad om att man fick "genomgång" och "frät" i milan. Det blev bara småkol. Detta ombesörjde tomten.
– När en kolare i kojan i skogen blir väckt, är det kôlts'mmtn, som är i farten. Man hör då i sömnen sitt eget namn ropas av tomten.
– "Gå inte, för tomten tar dig", sade man för att skrämma (små)barn att gå ensamma ut i mörkret, i synnerhet till brunnen, bäckar etc.
M.S:s syster såg en gång i Tretjärnoxen (en liten finnby mellan Erikslund och Julåsen) en liten grå gubbe med röd mössa. Det var tomten. Han gick väldigt fort, och han korsade M.S.:s systers väg.
Man berättar allmänt, att tomten flätar manen på hästarna. Det har M.S. sett, (nämligen att hästar haft flätad man, vilket tomten absolut måste ha gjort!)
Hästar som få sin man flätad av tomten trivas bra i stallet. Tomten tycker ej om hästar, som äro "blacka" till färgen. Hästarna trivas ibland i stallet. De bara stå och slå med benen och äro oroliga. De föra oväsen. Bli blöta av svett. Detta förekom endast i vissa stall. Ett botemedel härför var, att man satte en bit spegelglas i väggen bakom där hästen stod.
På julkvällen skulle tomten ha risgrynsgröt. Denn satte man ut åt honom.
De människor, som hade tomte hemma hos sig, fingo som tecken härpå, liksom svarta fläckar i ansiktet.
Man talade om kôltômmtn (koltomten). en sådan tomte väcker kolaren, han knackar på kojdörren och ropar, när han ser, att milan börjar brinna.