Baran och dess mystik

Personer som alltid hade mycket mjölk och smör både för eget behov och till avsalu, misstänktes för att ha en bara. Oftast var det väl kvinnor som beskylldes, men också män kunde ha en sådan i sin tjänst.

Den ansågs ha formen av ett brungrått nystan och rullade fram med otrolig fart. Någon annan form tycks ingen veta av. För att erhålla en dylik tjänsteande skulle man taga nio olika sorter garn eller håsor, gå till en korsväg en torsdag kväll, nysta ihop ett nystan med så stora mellanrum som möjligt inuti att bära i, skära sig i vänstra lillfingret, droppa blod i nystanet och läsa: "Du skall på jorden springe för mej så skall jag i Helvetet brinne för dej."

Inte alltid syntes väl på korna att de tjuvmjölkats, men det hände att de fingo runda sår på låret, som voro svåra att få läkta eller oläkbara, dessa kallades "barasår". Någon "kunnig" person måste då, anlitas men hur de botades, är svårt att få reda på nu.

För att skydda korna för tjuvmjölkning, tog man en brödbit, och ritade en femhörning på dörrposten.

Misstänkte man, att man fått tag i barasmör, skulle man göra en kniv av en bila, som suttit i en stupstock och skära itu smöret med den, var det barasmör, rann blod ur smöret.

En fäbodjänta i Torp berättar att när bondens son kom upp till fäbodvallen för att hämta smöret sade han till fäbodjäntan, att hon hade bra smör och inte var det barasmör heller för farfar hans hade en kniv som han provade det med. Detta hände för ungefär 10-15 år sedan.

Om någon kom på natten, eller ovanligt tidigt på morron till ladugården hände det, att de mötte ett gulbrunt nystan i dörren som försvann med fart, det var baran, som då blev störd.

En gumma (nu snart 70 år) berättar: Hon var i fäbodarna i sin ungdom, en morron mötte hon något som rullade över tröskeln och försvann. Hon trodde säkert det var baran.

Det hände att man hittade "e bararuse", det var barans avföring och bestod av ovala klumar i en hög av något skumliknande ämne, gul-rött till färgen. Det gällde då att bära denna till en korsväg, samla nio sorters ved, lägga bararusan ovanpå och tända på. Den som rådde om baran var då tvungen komma, hur lång väg densamme än hade att gå.

En bondgumma B. berättar att då hon var oppe på fäbodvallen och skötte om sina kreatur en sommar hände det, att det trängde rök ut genom tak och springor i grannens ladugård en morron då hon tittade ut. Hon sprang dit då hon trodde där var eldsvåda. Mitt på golvet (ofta tilltrampad jord i en fäbodladugård) brann en eld och på ömse sidor stodo de två gummor som rådde om korna. De skylde på att de eldade för att röka ut eventuella ödlor eller ormar, men än idag tror gumman B, att de brände baralort och hon råkade komma och således blev hållen för ägare till baran.

En annan gumma berättar, att då hon var i fäbodarna i sin ungdom, hade hon en gammal gumma till kamrat i stugan bredvid. Hon undrade så varför gumman jämt lämnade locket på gräddbyttan lite öppet men fick förklaringen, då hon en morron kom för att gå in hos gumman och såg en stor bararusa på granriset framför bron. Hon hade misstänkt även förut att gumman hade en dylik tjänsteande, då hon jämt hade så mycket smör.

Innan ägarens död var det önskvärt att få överlämna baran till någon annan för att undgå, att "i Helvetet brinne" för den. Hann man inte med en sådan överlåtelse försvann baran av sig själv, vart tycks ingen veta, men ägaren hade att utstå en mycket svår dödskamp.