Ödesdigra tandvärkshandlingar

Jag hade en förfärlig tandvärk, och jag vart gillad [rådd] till allt möjligt. Till och med jag var till en käring i Kasamark, som skulle kunna bota tandvärken. Hon hade tagit fingret under ett selvskre [silverskred, ett tåg av mygglarver], och då skulle hon kunna bota med det. Hon var blind, och jag gatt [måste] ta i fingret hennes och ledsaga det in i mun — och då åt hon snusen, så dom var alldeles... (gör en min av vedervilja). Och int vart jag något bättre.

Jag vart gillad [rådd] jag skulle blåsa in i mun på en groda också, och det gjorde jag, men int hjälpte det heller.

Jag vart också underrättad att jag skulle ta en sticka ur ett träd, som växte där tre vägar gick ihop, och så skulle jag peta med den, så jag fick blon på den, och så skära i barken och sätta in stickan under. Men ingenting hjälpte.

Men jag vet dem som riktigt kunde bota tandvärken. Holmgren på Teg han kunde, och 'n Anders Westman i Röbäck lärde sej utav han. Han botade en morbror till mej en gång. Han snickrade till en pinne åt 'n, och själv fick han peta i tandhålet med den. Sen tog gubben stickan och stoppade den i fickan. Vad han sen gjorde med den, det vet jag int, men han hade aldrig nån tandvärk sen i sitt liv.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s.164-165