Vingängs magiska fioler

Nere vid Vingäng var det en fotkvarn. Där kom ”fôrsgubben” fram å lärde folk att spela fiol. Bara en kom ensam å hade en svart katt med å kastade i forsen, så fick en lära. Det skulle vara en torsdagskväll. Andra kvällar kunde han inte spela. Det var en härifrån, som fick lära sig där. Den spelmannen var till Kronsätmarknaden en gång, å där ville de ha honom att spela. Han spelade så att fiolen sprack, men då köpte folk en ny fiol åt honom å bad att han skulle hålla på att spela. Han spelade så folk grät. Till slut så sprack också den fiolen. De köpte en till åt honom. Men när han fick den så ville han inte spela mer. Denne hette Brant-Ola. Å det var forsgubben som hade lärt honom. Men han kunde inte lära låtarna till andra. Om han gjorde det så kunde han inte spela dem själv sedan.

Näcken kunde också spela. Men han var i sjön. Det var en som hade hästarna att simma över älven. Då höll näcken på att dra ned den ene av dem. Ser du inte att näcken håller i hästen, skrek en annan gubbe som var i närheten. När de nämnde honom i namn, så släppte han. Om en lade stål i vattnet – en täljkniv – när en skulle lôg, så orkade han inte ta en. Annars så ville han dra en med sig.