Växtkraft och gamla botemedel
När ormen hade bitit, så skulle en läsa i starkt brännvin. Det var en bön som mor kunde, men jag mins det inte. Brännvinet skulle en ta in. Somt skulle en smörja på. Bäst om en läste med detsamma som ormen hade bitit.
”Läse för kvesa”. Om en läste en bön å lade på tjära å svart ull, så blev det bra. Det kallades att en ”las för kvesa”.
Skärsår fick en botade, om en tog gammal spindelväv å lade om såret. Vi brukade spindelväv å socker. Se’n snodde vi en trasa om.
Ibland fick en ”nagern” på ögat. Det var ingen annan bot, än att di las för det i starkt brännvin. Det hälldes i ögonen. Jag mins, att man räknade baklänges från 20. När man kom till 2 och 1 sade man ”asint”.
Om en hade pipolja i ögonen så blev en skarpsynt. Det har jag brukat ibland, å sen har jag blivit så skarpsynt efter.
Starkpeppar i brännvin var en vanlig husmedicin, å orm i brännvin hade de också. Det togs in, om en fick magkrämper av ett eller annat slag.
Rissmorning hade de för engelska sjukan.
En flötare bröt av ett [?]-ben, å då gick han till Sôrn-Anders å fick i en flaska av honom, som han tog in. Det var filspon å gräjer i den flaskan. Han blev bra av det. Detsamma var det med mig, för jag hade brutit av axeln, men när jag fick av Sôrn-Anders flaska, så blev jag bra. Det läkte ihop fort.
Om en fick ”värk” så kokade en gröt av mjöl å tjära å la på.
Sôrn-Anders botte för ”benröta”. Han begagnade tjära. Det var inte omöjligt än en kunde få orm i magen, om en låg ute å sov. Det var en härbort på en säter som hade fått det. Han blev lärd att han skull ta in pipolja. Pipoljan lades i nykärnat smör å trullades ihop till en kula. Den skulle sväljas ned. Å då skulle ormen dö.
Fick en ”sketa”, så drack en starkpepparbrännvin eller malört.
Far min var sjuk. Han drack kallt vatten, så att blodet levrade sig i honom. Han fick tag i en flaska brännvin å hällde fullt med stark peppar i det, se’n drack han ur alltihop: När han kom till nästa stuga, så fick han en sådan dos där också. Men se’n fick han kräkas upp leverblogen. Annars hade han ströke. Men nu blev han bra.
Om en skulle ta bort vårtor, så tog en en fläsksvål å gned på vårtorna med. Så tog en den å lade under en sten å inte såg sig tillbaka när en gick därifrån. När svålen hade ruttnat, så gick vårtorna bort.
Det var två flötare på skogen här som stekte en orm. De kände sig inte krya. De stekte ormen i flôt. Se’n åt de den. Det såg jag med egne öge. De skulle kurera kroppen med den. Det gick an att äta orm. Men de skulle inte tänka på vad de åt. Somliga brände orm till aska å så bakade de in den askan i bröd.
Håll å stygn botade en med en björnlabb. Det skulle vara vänstra baklabben av björnen. Med den skulle en stryka tre gånger där en hade ont.
”Ormen är hälsosam”. Om en får ”fransosra” – förr i världen var det många här som fick det – så skall en äta orm, för då reser det snart.
Å om en får skabb, som är av samma elände, så skall en smörje med orm på kroppen. Det var en piga som hade fått ”klåa”. Hon kom till mormor min å ville ha bot. Mormor tog en nypa av en orm å bakade en liten kaka å hade ormen i som krydda. Så fick piga äta detta, se’n fick de andra i huset också, för att de inte skulle få samma elände på kroppen. ”Klåa” kliade. De brukade torka ormar, så att det fanns när som helst.
”Fransosra var här gammelt i vâla”. De var smittsamma. Om stolen var varm, å en kom å satte sig där, som en med fransoser hade suttit, så fick en dem.
Det skall finnas 7 slags klå. Å ”fransosra” hör dit.