Vargens förbannelse

Gumman i Sofigården ställde sin egen son till varg. Hon var sint för att han ömmade för vargarna. När de kom och var hungriga, så ställde han så att de fick något att äta. En gång så hade han givit dem en katt. Då kom modern och sade: ”Du skall få bli med dem du också”. Han blev förvandlad till varg och reste med vargskocken. Han var borta i sju år. Då kom han in i Sofigården. När han kom inom dörren, så föll varghuden av honom. Modern tog varghuden och brände upp. Men då vart pojken och grävde i askan och tjöt som en varg. Så snart han fick se eller känna lukten av blod, så dräglade han. Men han var inte farlig på det som var rått.

När julkvällen var inne, så kom det fullt med varg till gården. När han fick se vargskocken så grät han och gick ut till dem. Han förstod vargarnas språk. Ock när de tjöt gick han fram till dem ock smekte dem. Då tog han den största geten och bar till dem. Efter som det var julkvällen fick han inga bannor av modern. Det var aldrig farligt att vargen rev djuren på den gården. För han kunde vargens språk.

Det var värst för vargarna, när det var nolavär, för då fick de leva av att supa i sig det vädret.
Morbror tala om att det var på ett ställe som en man hade blivit förtrollad till en björn. Han var borta i flera år, men så kom han hem en julafton medan husfolket höll på att ta julbadet. Björnfjäten gick till stugan, men så fort han kom in så blev det människa. Björnhuden hade blivit liggande i gången. Han gick i badkaret och badade. ”Vill ni se björnen”, sade han, när han kommit i karet. Jo, det ville de. Han drog på sig halva huden. Men då sköt de honom, eljest hade han tagit liv av dem, när han hunnit få hela björnhuden på sig.

Det var så farligt om en blev ovän med elakt folk, för en kunde inte veta om di kunde ”ställ” en till björn eller varg.