Trollkäringen och blåfläckarna

Mor hade fått som blåa fläckar i ansiktet. En trollkäring kom och fick se det. Käre Stina, sade hon, jä tror du har varit i lag med de döda. Mor blev rädd och bad trollkäringen, att hon skulle hjälpa henne bort med fläckarna. Det skall jag göra, om du inte är rädd, sade trollkäringen. Så kom hon med en påse som mor skulle ha under huvudet i tre torsdagskvällar. Mor trodde sig inte att göra annat. Vad det var i påsen, vet jag inte, för vi trodde oss inte att knyta upp och se efter. Men blåmärkena gick bort. Ock se’n hade hon det inte mer.

Jag mins att vi hade varit i en vattenhåla och sölat. När jag kom in så blev jag så matt och konstig. Mor frågade var jag hade varit. Jag talade om att jag hade varit vid hålan. Då tog hon av mig, så att jag hade bara linnet på mig, så fick jag ställa mig vid dörren. Se’n tog hon ett eldkol ur spisen och släppte mellan kroppen och linnet. Så tog hon upp det från golvet och över huvudet på mig och släppte det på samma vis. Det gjorde hon tre gånger. Se’n klädde hon på mig, och jag fick lägga mig på soffan. Se’n var jag snart bra.