Trollgubbar och magi

En trollgubbe hette Blåsman. Han hade ”gammel-Erik” till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: ”Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här.” Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck ”gammel-Erik” efter hästen, det var inte mer med det.

Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkäringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle bli ett fint djur.

Ben tog de med sig från kyrkogården. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trolla med.

Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hittade vi ”trollpôser” under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen.

Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skjuta på, så sköt en inte bom sedan.

Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra.

Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. Han skulle ha svartkonstbok. När han skulle till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit, så hade det inte gått att göra sig fri från honom.

När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften.

Kvicksilver bruka di allt my å ha mot trolldom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den har han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.