Trollens skräck och räddning

Det vart en vallkulla i en säter som vart ”bergtagen”. Hon blev skickad till sätern, men för att hon inte skulle behöva att vara ensam så skicka di hunden med henne. Hon var förlovad. De som var förlovade var trollen värst med. En dag kom trollen och klädde henne till brud. Det var så många vackra pärlor och smycken och fin guldkrona. När trollen kom så sprang hunden hem efter folk.

De skyndade till hjälp och sköt över henne. I detsamma som de sköt över henne så slog hon handen över kronan. Trollen sprang sin väg och tog alla grannlåter med sig, men kronan hade de inte makt att ta. Det ena trollet sade: ”Det var värst för guldkronan som jag köpte i Västerås i fjol”. Den kronan skall finnas i Äppelbo kyrka än i dag.

Det var en annan vallkulla som kom ut för troll i en säter, men hon tog hornet till hjälp å blåste. Förr i världen hade vallkullan ett horn med sig. Hon meddelade sig med andra ”jätare” med det. Så blåste hon för att skrämma vargarna och för att samla ihop korna. Så var det en gång som trollen kom och omringade henne. Då tog hon hornet och blåste:
Tilli, tillililogen,
tolv man i skogen,
bjällkoa binner dôm,
storoxen stinner dôm,
fähund – hängde dôm,
fäpilten sprängde dôm,
mig vill de ha med sig
långt nol under Dåverfjäll.
Där gal göken
där växer löken,
där sjunger trana,
där kvettrer svala,
där är så gott att vara,
den långa sommardagen.

Detta spelt hon på bockhornet. Så kom de och fick reda på henne, för de förstod att trollen hade tagit fatt henne.