Trolldom och folktro i Kristinefors

I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad av folket, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaffade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna, och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk, så att han begrep, att han var utsatt för trolldom. Han kallade till sig en annan finn¬gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit "satt på honom" och att han skulle kunna bli bra, om hon kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patron dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för annat folk. Finnarna kunde "sätta skott" åt människor och djur på långt håll, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma, som hade makt att förstöra, kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade.Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed, som hette Tångring. Då fick de se en finngubbe, som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det året. Det måste vara vigd jord, som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till finnen. "Jaså, du stjäl på självaste julmorgonen", sa Tångringen till honom. "Jag stjäl inte, utan jag byter", sa finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället för den jord, han skulle ta. "Jag skall ge dig för att du byter, jag", sa Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan trollgubbe, så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så länge sedan det var några, som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom och han kom att hugga sig bak på knäet, så att han högg av båda knäsenorna och den stora pulsådern. Hans kamrater visste, att Vitsandsgubben kunde stämma blod och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, såg han bara på såret och sade: "Far ni bara, det kommer inte att blöda." Då stannade blodflödet med detsamma. Och de lade honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Och inte en droppe blod kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, hade det blött, så att det var en stor blodpöl omkring. Det var en finngubbe, som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdesgård. Han blev ond och satte skott på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko, och det var den enda ko, han hade.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.9-10