Troll och väsen i skogen

Vid Älgklinten finns en myr som heter Älgmyren. Där gick en gubb och slog. Han var ensam så han måste både slå och räfsa. När han kom att titta uppåt berget, så fick han se ett ”troll”. Han satt högst upp. Det hade långt hår, tjock och stygg och klumpig. ”Har du sett nöta mine, stamp-Mattes” skrek trollet. ”Nej”, svarade han, ”jag har inte vaktat getterna åt dig”. Så vart gubben rädd å kutt hem. Han höll på att inte komma fram för getter. Det var fullt vart han såg. ”Troll”, skrek Mattes när han kom in. ”Ja, han kommer åt dig Mattes”, skrek de andra i stugan. Så kom det ett styggt troll från skogen. Rätt som det var så skak stugan. Hônt var det? frågade pigan. Då slutade gubben att tala. Han skulle inte ha talat om trollet förrän dagen därpå, när han hade sovit på det. Men hon bad, att han skull res till det släkte som han hörde till i tre heliga namn.

Det var en smedkäring som tog pärtkorgen på ryggen och skulle gå till Lekdalen och skära gräs åt kreaturen. Medan hon höll på att skära gräs där, så fick hon se en otäckt stygg käring. Hon satt på Korpskäret. ”Utäcke, utäcke sätt däj på backen”, skrek bergkäringen. Smedkäringen trodde sig inte att gå till Djupdalen mer och skära gräs. I Djupdalen var det olika väsen. Det gick stora skockar där med ”bergkor” ibland. Bergfolk satt på berget och vaktade.

På Bakåssätra. Det var i solinga på morgonen, så hade Per-Osch-Kari satt fram mat på bordet. Då kom det en stygg käring och satte sig vid bordet och åt. Hon satt och tugg. ”Sôggel, sôggel”, skrek hon. När hon var mätt, så försvann hon. Säterkullan gick till bordet och såg efter om det var något ätet av maten. Det var det inte.

Käringen hade grön kjol på sig.

En gång, det var vid midsommar, så skull Per-Osch-Kari ut och still i fuges. Jämt som hon kom ut ur dörren, så kom det tre eldkulor och dansade förbi henne på backen. Trôlla hade brått, så di hade gjort sig till eldkulor.

Norr om Kåltorp var en kolkoja. Vid 12-tiden på natten skulle kolaren gå in och vila sig. Då fick han se en bergkäring som satt uppe på kojtaket och åt. En annan gång i kvällningen kom det en tjock, tjock käring. Hon gick som om hon var hälften ned i jorden. Hon hade en blå get och ledde. När hon kom ner i dalen, så lock hon så grovt. Hon hade kretter ner i dalen. I Kåltorp fick de en ko fördärvad den dagen. Kon blev betäckt den dagen. Och det fanns inte oxe i den trakten. Det var ”bergtjuren” som hade betäckt kon. Kon var alldeles tokig den dagen. De höll på att inte kunna berga sig med henne. De trodde sig inte att ha kon länger än till hösten. Då slakta de henne. Di tyckte att det var styggt att hon varit i lag med ”bergtjuren”.