Tomtens nattliga påhitt

Tomtar har det funnits sedan länge tillbaka. En gång kom jag att sitta å prata om kvällen å glömde bort att ge hästarna nattfoder i rätt tid. När jag kom in i stallet, så fick jag en smäll med flata handen så det spel för öronen. ”Jag skall nog ställa så att hästarna får mat”, sade jag, ”så du skall inte bry dig om detta”. I stallet var det slika tomtgubbar. Hästarna trivdes så bra. De var tjocka och feta, å det led aldrig någon nöd på dem. Men så hittade de på att de vilja ha stalldörren öppen på en glänt om natten. Detta tyckte jag inte om. Jag knöt fast dörren, men på morgonen var den uppe som vanligt. Nästa kväll knöt jag igen säkert med många knutar, men om morgonen, när jag kom dit, så stod dörren öppen. Då hittade jag på att ställa henne på en glänt om kvällen, men då var hon stängd på morgonen.

Vi hade långt timotejhö till hästarna. Jag gick å lade tre stenar på höet, så att inte hästarna skulle dra ned höet under benen på sig. Men på morgonen var stenarna ur krubban.

De låg i en hög ijämter krubban. Det var ingen annan än tomten, som hade tagit dem ur krubban.

Jag fick aldrig se honom, men det var många av de gamle, som hade sett honom. Han var liten å gammal. Klädd var han som en människa med grå kläder, kolt å knäbyxor å en röd luva på huvudet. Han hade stora händer å fötter. Huvudet var stort som på en gammal människa. Hår å skägg växte vilt.

Om en ville ha nytta av honom, så fick en inte väsnas med honom. Om en skulle vara i husen så fick en hålla sig tyst. Om en sköt över stallet, så flyttade han. Det tålde han inte. Men tomten ville allt folk ha, om de såg att de hade honom. De drog till det stället där de var. Jag vet inte om en kunde skaffa tomtar till nybyggen, det var nog så att en råkade att bygga där de bodde, å se’n hade en dem för all tid om en ville.

Om julkvällen skulle tomten ha av julmaten. På Brattmon hade de tomtgubbar. Den ene hästen var så fet så att det sken av den, men den andre var skrin å utfallen. Han gav den ena hästen å inte den andra.