Sonens varska öde

Gumman i Sofigården ställde sin egen son till varg. Hon var sint') för att han ömmade för vargarna. När de kom fram och var hungriga, så ställde han så, att de fick något att äta. En gång så hade han givit dem en katt. Då kom modern och sade: "Du skall få bli med dem, du också". Han blev förvandlad till varg och reste med vargskocken. Han var borta i sju år. Då kom han in i Sofigården. När han kom inom dörren, så föll varghuden av honom. Modern tog den och brände upp den. Men då vart pojken och grävde i askan och tjöt som en varg.

När julkvällen var inne, så kom det fullt med varg till gården. När han fick se vargskocken, så grät han och gick ut till dem. Han förstod vargarnas språk. Han tog den största geten och bar ut till dem. Eftersom det var julkvällen, fick han inga bannor av modern för det. Det var aldrig farligt att vargen rev djuren på den gården.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.