Skogsråa och fågeln

”Skogsråa” var inte lik sig jämt. Ibland kunde hon skapa sig till björn. Om en sköt på den björnen så bet inte kulan. Men hon ville helst hålla sig som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så var hon inte grann, för hon hade rompa som en ko. En lång, smal rompa hade hon.

Far låg i skogen på fågellek. Han låg å väntade i en säterstuga. Han hade ställt bössan utanför. Han hade somnat. Men han vaknade, för det slog på dörren. När han kom ut, så fick han se att det var fullt med fågel runt om stugan. Han tog bössan å skulle skjuta. Men han fick inte skottet att smälla. Han försökte, men det gick inte. Till slut så kom det så mycken fågel, så han blev rädd. De kom alldeles inpå honom. Så var det en stor svart fågel som satt i ett träd. Far höll på att inte komma in i stugan, men när han hade kommit in, så läste han Fader vår baklänges, men då blev det alldeles borta.

Om en gick vilse, så skulle en ta av sig något av kläderna å vränga.