Sjöråa vid sjön

Nog fanns ”sjöråa” här. Hon var i tjärnen här. Det var ett kvinnfolk. Men hon hade ingen rygg. Det var som en annan urgröpning, om en kom å fick se den. Men framtill så var hon alldeles som folk är. När hon visade sig, så var det jämt att hon skymtade. En fick inte se henne riktigt. Hon ställde med fisken. Far min hade en liten fiskarstuga vid sjön som han brukade att vara i när han skulle fiska. Han hade så bra där, för hon hjälpte honom att få fisk.

En gång så hörde han att det slog tre slag i väggen. Det var så att stugan darrade. Då gick han upp, å så gick han å tog upp näten. Å det var jämt att det hade svängt om till nolavär. Han brukade att ta med sig någon fin tyglapp å lägga på vattnet, å då slog det inte fel än han fick fisk. När det skulle till att blåsa, så kom hon å slog i väggarna. En gång var jag med i båten. Då fick jag se något vitt på sjön. Jag frågade vad det kunde vara. ”Du skall vara tyst”, svarade han, ”så skall du få se att vi får fisk i dag.” Vi fick så mycken fisk som vi orkade bära.

”Fôrsgubben” var i forsarna. Han satt vid kvarnarna. Å om en ville, så kunde en få lära tå spela. Det fanns allt de som inte var rädda å de kunde spela konstiga stråfer.