Pukens mörka hemlighet

Den där puken, som han kallades, kunde inte någon hederlig människa få, för det var inte annat än att svärja sig till den onde, om man skulle få en sådan. Mina föräldrar trodde allt att det hade funnits sådana harar, men att de inte förekom längre, för att Guds ord är mera spritt nu. Puken skulle ha särskild mat varje torsdagskväll, och då skulle han ha något, som var stulet. Om ägaren kunde komma åt att sticka en ko eller annat husdjur och ta det blodet och ge puken, så skulle han bli duktig att dra mjölk. Den som hade puken silade litet av sin egen mjölk i fat, som sattes ut. Så många fat, man silade av den egna mjölken i och satte ut, så många fat hade puken fyllt, när det var morgon.

Det skulle ta tre torsdagskvällar att göra en puke. Tredje torsdagskvällen kom den onde och blåste liv i puken. Det skulle vara på en logetröskel. Då fick den som skulle ha puken läsa en stygg bön och svära, att han skulle förakta Guds ord och göra efter som den andre ville. Om en stöpte en kula av idel silver och läste Fader vår och de tre heliga namnen över henne och skar ett kors i henne med en kniv, så skulle den kulan bita på puken. Om en sköt en puke, så blev det inte annat än sopkvistar och garn kvar efter honom.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.