Ormens hemligheter

”Draken” var alldeles som en sopkvast. Jag såg honom en gång, å då var han sådan. ”Di kall dä för draken”. Det skulle bli krig, när en fick se den. Så hörde jag att folk sade. Det luktade orm av honom, om han kom på nära håll. När han blev rasen, så skakade han sig så att fjällen drös av honom, å det var eld i dem. Det var inte något roligt att få se den. Folk var rädda för honom.

Det var en orm som en kallade för ”snok”. Han ville hålla till husen. Det var konstigt med den, för han fanns förr, men nu tror jag att han är alldeles borta, för jag har inte sett någon på länge. Det såg ut som om han skulle vilja ty sig till folk, men vad han ville ha med dom att göra, vet jag inte. Om en lät ormen vara i fred, så fick en vara i fred för honom. Den första ormen som en träffade på året skulle en tala till å säga: ”Om du nu låter mig å alla mina vara i fred, så skall jag låta dig å alla de dina vara i fred”. Men det var många som var svåra mot ormarna. De tålde inte se en orm än de skulle slå ihjäl honom. Å ormen var nyttig till mycket. Han bevarade ladugården, om en la honom i tröskeln.
När en slog ihjäl en orm så skulle en krossa huvudet, eljest dog han inte. Å om han kvicknade till, så blev han farligare än förut.

Han var tvungen att kasta sig i ring, innan han kunde hugga å i vattnet hade han ingen makt att hugga. Far och mor talade om att det hade funnits ”lindorm”. Den skulle vara så stor å lång som en timmerstock. Han höll sig i bergen. Men de vågade inte göra något vid honom.

Om våren så lägger ormen sig i hög. Han har tingssak då. Det är farligt å komma fram till honom då.

Det var ett kvinnfolk som hade fått fatt på en vit orm. Hon tog den med å lade den i grytan å kokade den. När hon hade ätit upp den, så skulle hon få veta allting. Men då hade hon en pojk som smög sig till att smaka på vattnet som ormen låg å kokade i, å då visste han allting sedan.