Näcken vid Strana och Flôtävja

Det var tre flickor som var vid Strana ock badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ene av flickorna på att sjunka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl som satt på axeln på den flickan. ”Ser du inte att du har Näcken sittande på dig”, skrek han. Men då blev gubben borta. Flickan kom upp igen och började simma. Näcken hov sig ned i vattnet så att det bullrade. Han kunde inte höra sitt namn nämnas, och det var tur, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet. Efter den dagen dröjde det länge innan någon vågade att bada vid Strana.

Det var en pojke som bad vid Flôtävja. Då kom det en blåklädd karl och red på en ko. Kon var svart på båda sidor och vit åt ryggen. Pojken blev rädd så han kutt upp ur vattnet. Den blåklädde hov sig i vattnet, så att det bullrade i vattnet. Både den blåklädde och kon försvann. Pojken sprang hem. När han kom hem, så föll han, och blodfradgan stod om munnen på honom.

Vid Vingån var en liten pojke ned vid älven. Då kom det en blåklädd gubb fram till honom och frågade, om han ville rida på den fina hästen. Den blåklädde steg av hästen. Den lille som inte kunde tala rent sade: ”Näcker inte ôpp”, så jag kan inte rida.

Han räckte inte upp och kunde inte rida. Då red Näcken direkt i älven. Näcken fick höra sitt namn, och då hade han inte makt.

Det var så många gånger som folk kom ut för Näcken efter älven.

Om en ville lära sig att spela, så skulle en ta en katt med sig till älven och kasta den i vattnet. Katten fick inte ha ett enda vitt hårstrå. Tre torsdagskvällar skulle en gå med katten och kasta den i älven. Tredje torsdagskvällen så fick lära. Om en slog sönder den fiolen som Näcken hade lärt en spela på, så glömde en konsten att spela.