Mysterier vid Näcksjön

Bror min såg ”e sjörå”. Han var vid Näcksjön en kväll å skull fesk. Han tog metspöet å skull met. Så hade han en båt vid ena landet. Så fick han se en fin jänta komma. Hon var så grant klädd. Hon hade som en fin schal över axlarna. Det lyste alldeles krit vitt av den som det skulle vara silver. Hon sköv ut båten å gjorde sig i ordning å skull fâr. Men så ropt han: ”Du får int ta båten min”. Då svarade hon: ”Ja’ ska ro’n över”. Vem hon skulle ro över, vet jag inte. Men hon blev borta. Å när bror min kom till båten, så stod han på samma ställe där han hade ställt honom.

Här nol vid Näckån var det en såg. Där fanns näcken. Det var en som kom en kväll å skulle på dans. När han kom på bron, så fick han höra musik. Det var en polska han lärde. Det var näcken som spelade för honom. Han sjöng den ibland. Å då brukade han säga: Denna polsk har jag lärt av näcken.

”Fôrsgubben” satt i bäckarna å spel, han åg. Men hönt dä va, vet jag inte.

Sjöråa bodde på sjöbotten. Om hon fick något grant tyg, så fick de mycken fisk av henne.