Gamla botemedel och tro
Jag mins att det var en tall som en inte fick gå intill. Det fanns bölder i den. När de skulle göra sig av med bölderna i den tallen, så gick de dit och tog loss en bark, så tog en den barken och klämde mot bölden, så att det kom blod på den. Så tog en och satte den tillbaka på tallen. Både bölder och tandvärk tog de bort på det viset.
Vid Avundsåsen växte det en tall. Den hade växt så att han var som ett stort hål. Gumman i Avundsåsen begagna den tallen mot som hon var sjuk. I hela sitt liv hade hon ingen annan läkare. Det gick också bra. När hon kände sig sjuk på något vis, så gick hon till den tallen och ”smöjde” sig genom den.
”Rösoten” gick 1854. Då tog folk in tjära i stugorna. De drack tjärvatten.
En yngre broder till mig hade ont i ena ögat. Min mor tog en kopp med vatten och kokte och läste som hon hade fått lära av en finnkäring. Vattnet smörjde hon på ögat. Hon tog med kniven, som hon rörde i vattnet med och strök över ögonen. Han blev bra.
Om en skulle få gulsot botad, så skulle en ta fjädrarna av en gulsparv och koka. Se’n skulle en dricka det vattnet.
”Gekt” kom genom drag. Det försökte en bot med att en tog legran i skogen. Tog lederna och kokade. Se’n så badades lederna i lagen.
Om den havande kvinnan fick se blod och blev rädd, så kunde barnet få ”fallsjuken.” Bot vet jag ingenting om.
Det var vanligt att folk här hade god tro på hål el. grindar, att om en gick och tog droppar av en grind som lik körts genom, så kunde en bota sjukdomar med dem. En skulle passa på om morgonen, när det fallit dagg eller när det hade regnat. Sådana droppar smörjdes på kroppen, om en hade fått ”skabb, klå eller utslag”. Bäst om en passade på att få det våta av grinden en torsdag.
En gubbe i Viggen hade brutit benet av sig. Då var det en trollgubbe där och ”spjälk” det. Han hade ett människoben som han lade efter det avbrutna benet, se’n snörde han ihop allt samman.
Brännsår hade en salt på. Kallt vatten tog en ock höll på såret.
Om räven kom och fick se en på fastande mage, så blev en hes. Då tog en skinnlappar och snode kring halsen, så att det blev varmt.
”Kikhost” kunde en inte hämma eller komma ifrån.
”Sketa” kunde en få från vattnet. Om en hade fått det i vattnet, så skulle en göra sin behov i en trasa och så skulle en kasta det på den plats där en trodde att en skulle ha fått sjukdomen.
”Skôrv” fick en av lössen. De kröp ut ur svålen i huvudet och så blev det sår. Det var så många som fick den smörjan i min barndom. Di värmde beck och stöpte på huvudet ock klämde det intill svålen. Överallt på huvudet där det var hår, skulle det vara beck. Det fick ligga på till allt sammans lossnade. Då rycktes det av och sedan tvättades huvudet rent. Se’n lades vita trasor på.
”Storsteg” fick en på ögonen. Det blev som en röd kvissla vid ögat. Den skulle en försöka att få bort. Jag hade fått det en gång. Då gick jag till en käring i Djäkneliden. Hon tog bort det. Hon kom fram med ett kvisthål. Hon satte det mitt för ögat. Sedan tände hon eld på tre pinnar, så gick röken genom kvisthålet och på ögat.
Skärsår bot en lättvindigt. Jag mins en gubbe som högg sig så grömt i foten. Han satte sig vid nyingen och tog eld och brände i såret med. Se’n tog han en nål och tråd och sydde ihop såret med.
”Ryggskott.” Om en skulle bli fort botad av det så lade en sig på golvet, så fick en annan ta kvasten och slå tre slag över ryggen.