Fylpes-Ola och trolldomen

”Lage te skôt”. Fylpes-Ola var till Strana å lagade till ”skôt”. När han lagade till så hade han en tråd som man hade mätt alla lederna på ett lik med, så hade han av den dödes naglar, hår och kläder. Detta gjorde han ”skôte” av. Det gjorde han så det blev som en liten kula. Själv ville han inte skjuta, utan det skulle vara en annan. ”Fylpes-Ola laga te skôt å morigubben [?] sköt.” Han sköt hästen på Balkåstorp. Fylkes-Ola ritade ut hästben på väggen å läste: ”Så sant som nu detta skôt går fram, så skall min själ ned i brända helvetet brinna.” Se’n var det färdigt att skjuta.

Fylpesgubben lärde ut valls en skulle bära sig åt om hästen eller kreatur gick bort. Då skall en sopa ladugården å ta de soporna på dyngspaden å gå runt ladugården tre gånger. En skulle börja vid dynggluggen å sluta vid dynggluggen. Tredje gången en kom till dynggluggen, så skulle en kasta in soporna å spaden genom gluggen i ladugården å säga: ”Så sant som detta här går in här så skall det komma att gå in det som borta är, i Guds etc.” Man kunde ta ladugårdskvasten. Det gick lika bra. Men det skulle vara ett don ur ladugården. Om inte djuret kommer ändå, så skall en gå å lyfta på tre stenar. Om det då finns något levande under stenarna, så är djuret vid liv, men om det finns ett dött djur så har djuret gått ned sig eller gått under på annat sätt.

Detsamma kunde en använda om folk hade kommit bort. Den som kunde konsten, kunde se mycket, när han lyfte å tittade under tre jordfasta stenar. Han kunde se varåt det försvunna fanns, om troll å bergfolk hade tagit det, om det var vid liv, o.s.v.

Blåsman var trollgubbe. En gång så var han på myren å slog. Han hade drängen med sig. ”Nu skall jag kalle björn på mäj”, sa Blåsman. Så tog han tag i bössan å läste. ”Sju djävlar från alla sju vära.” Detta gällde ett område 7 mil i fyrkant. Om det fanns björn på det området, så skulle han komma. Men jag minns inte hela bönen.

Rätt som det var så small det. ”Dä gjorde go smak i min mun”, sa Blåsman, när de kom till den döde björnen. Det gick bra att binda björnen, om han kom å skulle slå en häst eller ett kreatur. Då läste en så här:
”Du din store, svartbrune fôle som i skogen går. Jä stilla ditt huvud, jä drar tand, jä stiller din ram såsom Jesus stillte, då du intågade i Noaks ark. Du lovde ut att du inte med tand skulle bita eller ram skulle riva.”

Det var en trollgubbe på Strana. Han gjorde doter si tokiter. Han gjorde fel, när han skull troll, så hon blev tokit. 4 till gjorde han tokite.

Blåsman i Skylbäck ”gjorde ôt en häst”. Hästen hade gått bort å kom inte hem. Men när Blåsman tog till, så kom hästen så att ”skomen” valt av honom.

I en säter kom en kalv bort. Blåsman skulle ta reda på honom. Kalven kom. Då satte sig Blåsman på hästryggen å red som en kung å kalven sprang efter som en fölunge. Han gjorde några ritande på kreken [?] å mumlade för sig själv.

En annan gång var också på en säter. Märren hade gått bort. Blåsman kom dit. Han drack kaffe å menas [?] så hade de att han skulle hjälpa dem att få tillbaka märren. Han bara ”pôttra” litet, å gick ut å pekade. Då kom märren så att hon vart vit av svett.

Medel att väcka kärlek.

En skulle köpa en karamellstrut, så skulle en bära den under vänstra armen i tre dygn. Se’n skulle en bjuda den en ville ha på karamellerna. Först skulle en bjuda bara en i taget, men se’n skulle en ge bort hela struten. Se’n var det färdigt.

Det var en käring i Dalby som ville ha måg åt dotern sin. Men hon tog av doterns månadsblod å hade i en sup å gav karlen. Han blev som tokig efter henne. Men detta är med det värsta en kan göra, för det blir inte bra mellan dem.

Om en ville ha ett par oense, så skulle en passa på å gå mellan dem, eller också skulle en sätta sig mellan dem.

Om en stack en jänta med en nål, så fick hon kärlek till en. Det var inte någon bra kärlek det heller.

Kvicksilver var bra att lägga i stocken på bössan å sådana saker en ville ha skyddade mot trolldom.

Tobaksdosan var bra, för den var det kvicksilver i.