Djävulens pris och fördömelse

Djävulen fanns över allt. Han var mycket gammal och finns väl än. Han drog pengar till en del. Han drog pengar till Halvardsstugan. Det var på den tid de brukade ”plåtar". Gubben skulle bort å köpa sig en häst. Om natten kom det en å kastade in pengar så att det ramlade. Men den som skulle tänka att få pengar av djävulen, fick lova dyrt å heligt att han skulle komma till helvetet å stekas.

Pengarna som kom till huset på det viset blev dryga så länge inte benen hade ruttnat på den som försvurit sig. När de sista benen hade ruttnat, så blev ingenting kvar av pengarna. Förmögenheten gick. Djävulen tog den som hade tjänat honom. Det var på ett ställe här, inte så långt undan, som de skulle bygga om stugan. Det som då fanns kvar av benen lade de mellan taken. Han hade inte fraktats till körgården, utan de hade gömt honom. De lade en träklôv i kistan i stället. De var rädda för att benen skulle multna för snart. Men på det viset kunde de ha dem i behåll länge.

Far å son skulle gå ut å snar villebråd. Som de gick så kom det en älg å jagade fadern i älven, så att han blev borta. Det var ”puken” som kom som en älg å tog honom.

Djävulen höll på att ta Blåsman. Blåsman låg sjuk för döden. Då lät han skicka efter en av grannarna på söndagsmorgonen, när han kände att det led med sig. När grannen kom in så bad Blåsman att han skulle ta kniven å skära ur remmen ur det vänstra byxknäet (kortbyxor). Detta gjorde grannen. Här ä ho nu, sa han. Lägg henne på bordet å karv henne så smått som när en karver tobak, bad Blåsman, å sop det ned i handen. Här är remmen nu, sade grannen. Då rätade Blåsman ut handen å tog det. Så stjälpte han det i sig å sväljde ned det. Nu tänkte han (djävulen) att han skulle få sig en stek, men nu slapp han, sade Blåsman. Nästa dag var Blåsman uppe å var frisk.

Namn på djävulen: puken, gammel-Erik, fân, horn-Erik.