Den vita ormens kraft

Det fanns vit orm. Men den var så sällsynt. Det var en gumma på ett ställe som fick se en vit orm. Hon hade en bytta med sig, och då tog hon ormen och stoppade i byttan och tog den med sig hem. Så satte hon på grytan och lade ormen i den och kokade den. Medan hon hade ett ärende ut så pass pojken på att smaka på spadet. När hon kom in så sade han: ”Kon skall kalva en vitrosig kalv, det har jag sett”. Efter den dagen såg han mer än andra.

I bergen fanns det stora ormar förr. Di låg och sov över stora stenar. Det var ”rå orm”. Vanlig huggorm har det funnits gott om. Det var en gubb från Viggen som stämd möt med ormen. Gubben bad ormen att han skulle möta honom på samma ställe som de möttes första gången, så skulle di ha tvekamp där. När gubben kom dit så var ormen där. Men då hade han en större orm med sig. Gubben höll på att inte kun klar sä, men till slut fick han slag på den stora ormen och sedan så var han herre över den mindre. Men den stora ormen slog till gubben på kinden med snarten så att det blev ett blått märke. Det fick han ha i all tid.

Ormen kröp ihop i en hög. Ormen hade ”ting” då. Jag vet inte vad det skulle betyda, men gamla påstod att det blev en sten där ormarna låg. Den stenen skulle en passa på att ta. Om en hade den stenen i fickan, så kunde ingen lista över en med lögn.