Den försvunna barnungen

Det var ett kvinnfolk som tappade bort barnungen sin, när hon var i skogen å skull plôck bär. Han kunde inte gå. Hon satte honom på en tuva. När hon kom tillbaka så var ungen borta. Hon sprang hem å fick folk med sig, å de letade genom allt som fanns. Men de fick inte tag i ungen. Så fanns det en gubbe som skulle kunna forska ut, när någon kommit bort. Han frågade om hon visste bestämt timslag när han hade kommit bort. Det visste hon. Då sade han till far å mor till ungen att de skulle gå till tuvan på ett bestämt timslag. Men det skulle vara alldeles bestämt. Så gick han till klockhuset i kyrkan. Han tog ”tôlpen” i klockan å slog mot braddet på klockan. När de kom till tuvan, så satt barnungen där å grät. ”Hônt gråter du för”, sa mor hans. ”Jo di slog mä så styggt på käken”, svarade han. Den blå fläcken fick han ha på käken i hela sitt liv. Det var kläppen som hade träfft honom där.