Björnen och förtrollningen

Det var ett par kvinnfolk som blev ovänner med varandra. ”Det skall du nog få igen”, sade den ene till den andre. Ett tu tre så kom pojken bort för den ene. De letade över allt, men fick inte tag i honom. Så kom det en björn till Lima (i Dalarna). De sköt på honom där. Men det fanns inte kula som bet på honom. Kulorna kom tillbaka. Då började de fundera på att det var denne pojke som hade blivit skapt till björn. Björnen kom till Fôrberget här. Å de sköt på honom, men det bet inte. Vid jultiden kom en från Svansåsen å sade: ”Nu skall du kom, å vi tar’n”. Det var till far åt min gubbe han sade det. Far åt min gubbe hade stöpt en kula med silver i, å den skulle han skjuta björnen med. Näsgubben å präst-Anders var med. De fann björnen i en lada. Då sköt far åt min gubbe, å då stöp han. Men han gjorde ett kast framåt å blev liggande för fötterna på den som sköt”. Blogstruten stog ur skâl på björn”
”Ä dä nu sanning som Janis i Löten sade, så heter du Lasse”, sade han till björnen, ”å då ä du fri i Jesu namn”.

Det fanns inte kött på den björnen. Det var som trästickor. Andra björnar låg i ide under vintern, men denna björnen hade inte haft ro. Han jagade allestans.

När de flådde honom, så fanns det en slidkniv innanför skinnet.