Bergkäringan och bjällan

I min barndom var det så många som hade hört bjällan i skogen. Det var ”bergkäringa” som var ut å vall korna. Det var en gammal gumma som skull plock bär. Det var tidigt en morgon. Då kom en skock bergkor och gick förbi. Hon hörde dem. Hunden strök alldeles förbi henne. Hon såg inte något. Han skällde å för vart skällande han gjorde så harg det i halsen på honom. Hon blev rädd och bad Gud bevare sig för slikt, och då blev det tyst.
Det var en ”bergkäring” som sade: ”Nu är det så svårt att vara på jorden, för jättepojken är nära på så god som prästen på stolen.”

På ”sätra” fick en inte vara i fred för ”bergfolk”. Det var inte långt ifrån än en fick höra bjällan, som hörde till ”bergfolket.” När jag var i sätra, så löste de ut kröttra åt mig. Det var en morgon jämt i solränninga så kom jag att titta åt lagårn till. Då höll den sista kon på att gå ur fuggesdörren. Jag sprang och lockade och fick dem tillbaka så att jag fick mjölka dem. Banden låg så fint i båsen. Det hände flera gånger i sätrarna. Detta var vid Örsjöbränna. Där fanns det ”bergfolk”.