Berghun och tystnaden

När jag var liten, så drev berghun från norr till söder. Vi hörde att det small. Det small som om en skulle ha haft skinnhandskar på sig och smällt ihop händerna. Det var om kvällen. Då gick en äldre bror ut och sköt ett skott med mynningsladdarn, för vi tyckte det var styggt med denna hunden, och då vart det tyst, för han tålde inte att få höra en riktig smäll. Sen har jag inte hört honom.

Berghun hade tjockt huvud och stött nos. Bror min, som var äldre än jag, fick se berghun, när den red på en ko. Den kon tog sig inte med kalv sedan, för det var så, att om berghun eller bergtjurn red på en ko, så fick en inte kalv av henne mer.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.