Bergfolkets hemligheter

”Bergkäringa” hade inte någon urskilning på var hon höll till. En kunde inte vara säker för henne i något berg. Det var sådana över allt. Men i de högsta bergen var det farligast.

Namn på bergväsen: ”bergkäring, bergrå, bergfolk”. Ibland så var de ute å ”jätt” korna. Deras kor kom ilag med våra kor, å om deras tjur red på en vanlig ko, så tog hon sig inte med kalv sedan.

Det var på ett ställe som ”bergkäringa” var så kuntant med folket som hon bodde i stugan vid berget. En kväll, när de hade in kräka, så hade det kommit en främmande ko med.

De tog den i ladugården. En annan gång så mötte gumman bergkärringen, å då frågade hon vems [?] den nya kon var. Det var en skänk av bergkärringen. Den kon mjölkade mer än alla de andra. Men de hade så stor boskap. Stora rikedomar skulle de ha, som ingen kunde komma åt. Det var många gånger som en fick gå å leta efter kräka, för ”bergfôlk” försökte å få tag i dem.

”Berghunden” skällde. Han hörde till bergfolket. Den var en så rädd för.