Bergfolkets hemliga byte

Vid Djuberget bodde det folk ,å i berget bodde det ”bergfolk”. En gång så kom en ”bergkäring” ned till en stuga å ville låna ”kinkäppen”. ”Kan jä få låne soveldockan din uti hängfösan min”, sade hon. Hon fick låna kärnstaven. När hon kom tillbaka med ”sôvelkäppen, så hade hon en stor smörklimp på den.

Det var i far mins tid på Ben-näset. En ko skulle kalva. Det mins jag, för jag var med om detta. Det gick konstigt till med detta. Jag ställde till en kätte i det fjärde båset, som var tomt. Jag hade bar i båset å gjorde riktigt i ordning. Å så väntade vi att kon skulle kalva. På morgonen, när vi kom till ladugården, så hade kon kalvat å kalven låg i kätten å var torr. Det var en stor tjurkalv. Så bad far min att jag skulle fara å köpa söm. Byxorna hängde på väggen. Jag hade penningpungen i dem. Jag tog den å kände att den var så tung å stin. Jag tog upp å såg efter. Då var han full med silverpengar. Jag vet att det inte var mer än sex å femtio i den – en femma, en enkrona och femtio öre. Men nu var hon full i silver. Jag frågade alla i huset om de hade haft pengar i pungen, men det var ingen som hade haft den. Då räknade vi ut att det var en byteskalv som vi hade fått. Det var så, att ”de osynliga” hade velat ha en kvigkalv. Så hade de tagit kvigkalven å lämnat tjurkalven. Så var det bytespengar som jag hade fått av de osynliga. Denna kalven blev så stor. När vi skulle ta dö på honom, så höll vi på å bli alldeles bet. Vi ville inte äta köttet själva utan vi sålde det till andra. Det hände så ibland att de osynliga passade på, när korna skulle kalva å byta till sig, om de tycke att det passade.

När jag var liten så drev ”berghun” från norr till söder. Vi hörde att det small. Det small som om en skulle ha haft skinnhandskar på sig å smällt ihop händerna. Det var om kvällen. Då gick en äldre bror ut å sköt ett skott med mynningsladdarn, för vi tyckte det var styggt med denna hunden, å då vart det tyst, för han tålde inte att få höra en riktig smäll. Se’n har jag inte hört honom.

”Berghun” hade tjockt huvud å stött (trubbig) nos.. Bror min som var äldre än mig fick se ”berghun” när han red på en ko. Den kon tog sig inte med kalv, för det var så att om ”berghun” eller ”bergtjurn” red på en ko så fick en inte kalv av henne mer. Så det brukade folk säga, att om en ko inte ville bli med kalv så hade berghun eller bergtjurn ridit på henne.

En gång fick Johan höra att det dundrade. Då fick han se att ”berghun” var å lekte med björnhunden. Å mor min stod å såg på dem. Om jag får se honom en gång till så skall jag kasta stål över honom så jag kan ta honom, sa mor min. Men hon fick inte se honom mer.

Wetterstrand friade till ett bergtroll. På Vålberget träffade han henne. Hon var så grann. Han talade till henne å efter den dagen, så fick han mest hålla sig i skogen för hennes skull. Hon ville ha honom. Hon hade ett bälte av renaste guld, stora guldringar i öronen som blänkte. Det var en torsdagskväll som han mötte henne en gång. Han skulle inte få komma då. Å då kvad hon:
”Hör du Wetterstrand min,
det lider för långt uppå kvällen”.
Då var hon stygg å visade svansen. Då fick han se vad han varit i följe med. Han blev som konstig sedan.

Bergtrollen var rika. De hade kreatur av alla slag. De kom med sina skockar å for fram genom skogen.

Det var en som gick på fågellek. När han kom till skogen så gjorde han upp eld å lade sig att vänta. När han hade legat en stund så ropade det att han inte fick ligga i vägen. När han rätade sig upp, så fanns det ingen väg. Då kom det ett följe med vagnar, hästar å kreatur. Bergfolket kom, för de skulle väl till någon marknad.