Skogsråa och skogsvaktaren

Skogsråa hade de allt mycket att göra med förr. Det var en skogvaktare Wetterstrand från Höljes, som kom ut för henne riktigt. Jag kände honom Wetterstrand väl och var en tid mycket tillsammans med honom. Det gick så till, att han en gång gick vilse i skogen, och hur han gick och gick, så kom han till en stor grann gård mitt i skogen. Det lyste i fönstren och han gick in. Ett vackert kvinnfolk tog emot honom och gav honom mat, och så bäddade hon åt honom och bad honom stanna där över natten, och det gjorde han. Han blev där hos henne över natten. Men det var skogsråa, han hade råkat ut för, ty då han vaknade nästa morgon, låg han på en tuva mitt i vilda skogen. Och skogsråa stämde också möte med honom, så att han måste gå till henne. Han var alldeles i hennes makt. Det var flera torsdagar han skulle gå och träffa henne, och jag tror, att han gick tre torsdagar, men sedan tyckte han, att det var otäckt, och gick icke på den tid, som var bestämd. Men hur det var, så gick han i alla fall, men då kom han för sent. Då ropade hon på långt håll till honom: "Du Wetterstrand, du Wetterstrand, packa dej forterst tur detta berget! Jag är ute och vallar mina glitter". Men hon straff ade honom allt. Hon satte ett märke på honom, och det var, att det ryckte i munnen på honom — han liksom hoppade till ibland så underligt. Och så gick han vilse, så fort han gick ut i skogen. Han var måg vid Domerän, och en gång gick han bara utom gärdesgården där, och genast gick han vilse, så att det bar av långt inåt skogen med honom.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.