Bortbytingen i vaggan

Källmo är en gård söder ut här i socknen. En hustru där hade fött ett barn, och när barn var nyfödda, skulle de alltid ha stål i vaggan innan barnet var döpt. Men där hade de glömt bort det. Modern låg i sängen och barnet i vaggan, och de andra var ute. Då kom det en fin fru in och tog barnet, men hon lade ett barn i stället. Det var en pojk, stor och grov, de sa att det var en bortbyting, han tala aldrig. De blev först rådda av en klok gubbe att fara till kyrkan och låta prästen be och läsa över honom. När de gick över Klippkrön, en höjd här, på väg till kyrkan, hörde de det ropa i Kummelhöjden längre bort: "Killkrack, vart ska du gå?" — "Ja ska till kyrkan gå för att bättre bli", sa bortbytingen, och då hade han aldrig talat förr. Men då vände de om och gick aldrig till kyrkan.

Så kom det en finngumma dit, hon lärde dem att lägga honom på golvet och sopa detta tre torsdagskvällar, och den tredje kvällen skulle de ta honom med soporna och ha ut honom på sophögen. De gjorde så, men om en kort stund kom samma fina fru med deras barn på armen. Hon la det i vaggan och tog sin igen. "Här har ni eran unge", sa hon, "den ha ja inte behandla så illa som ni min".

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.