Ulster skvallrar om kärlek

Mor trodde på ulster. Dä va beskaffat så, att dä inte hade nöa lemmer, utan dä satt i träa. Dä kunne göre sej osynlit. Dä hade för sed te skvallre, nô ane ont åstadkom dä inte. Om en pöjk å e tös geck i sällskap öt skogen, så skvallra ulster öm dä.

Dä va e som hade vare mä fästman sin, å inga mänske vesste öm dä, å ingen vesste öm att di ens va fästefölk. E gömme hade senna fått höre ulster skvallre på döm. Dä sa: "Di di di fästfölk di, Jonas å Anna". Dette sa ho te döm strax ätter. Dä dröjde inte för än di ble gefte. Di hade vare för blyge te å talt om dä förut.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.