Sjöråans hemliga knutar

Det var en dag som sjön låg så förfärligt blek, så skepparen fick ligga still hela dagen. Rätt som det var, så blev det som ett hål i sjön bredvid båten, och han fick tala vid sjöråa. Hon frågade honom, om hon kunde få köpa en mjölsäck, och det fick hon. Och för den tjänsten bjöd hon honom på middagsspisning. Det blev änna som en trappa neråt sjöbotten, och på den fick han stiga ner till henne. Så skulle hon ha fisk till middagsspisningen, och då sa hon till pigan, att hon skulle gå efter en gädda. När pigan kom tillbaka, sa råa till henne: "Det var förskräckligt, vad du har varit länge borte!" "Ja", sa pigan, "denna fick jag långt efter; den fick jag till Lurö bratt efter".

Så när middagen var spisad och allting var klart, så fick han betalningen för mjölsäcken. Han skulle få vind i all sin tid, så länge han skulle vara förmögen till att föra ett fartyg. Hon knöt tre knutar på en näsduk, som hon gav honom. Förste knuten han skulle lösa upp, blev det ordentlig vind, och andre knuten skulle det gå med god dreft, men den tredje knuten skulle han inte få lösa upp, för då skulle det inte gå honom väl. Men valles det var, så tyckte han, att det var roligt att lösa upp den tredje också, men det gick illa. Det stack iväg med en hiskelig fart. Fartyget stack iväg uppåt Norsälven, och stannade inte förrän vid Segerstads kyrka på en vall där. Där har de i senare tider hittat kölverket.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S. 35.