Sjöfärd till Vålesund

När kommunikationerna på land va dålie, så bruka fölk mö å följe mä fartya. Särskelt va dette falle på hösten, när tjänstefôlke skulle flötte. Då följde di mä på båt, om dä va tefälle.

Nu va dä så, att di segla tackjärn ifrå Kristinehamn å te Åmål. Så skulle dette förädles därnere på bruka te stångjärn. Så va dä e skute, som hette Töven, som låg i Näsvika tom. Ho skulle te Kristinehamn. Dä va ve flöttetia den 24 oktober. Dä va månge tjänere som skulle flötte åt Kristinehamnshölle te, som nu hade passa på å skulle mä skuta. Skeppern lasta in döm å låg sen å vänta på vind, men ingen vind ble dä. Dä drog fram te dagen före julafton. Då kom sjöråa ombord te honom å fråga, om han ville ta hennes pige mä sej te Våle-sund, för ho skulle hem te jul. Dä töckte skeppern va alldeles omöjlit, för dä va ingen vind. Klocka fyre på aftan kom sjöråas pige ombord, å då bar dä iväg. Ho ställde sej ve rore. Köln-lön va dä, men geck gjorde dä ändå. Å di vesste inte var di va. Om möran i dagninga inna sola geck ôpp, så va di i Vålesunne ve Kristinehamn å kunne ankre där. Där dök piga ner i sjön å ble borte.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S. 36.