Påskekäringens öde

Dä va en påskekäring, som kom te ett ställe å bjö e flecke på bröllop. Di skulle gi sej iväg e natt. Den natta som denne färden va utsatt, kom käringa ätter tösa. Inna di ga sej iväg, så klädde di sopkosten mä tösas klär å la i sänga, så att föräldrarna inte skulle kunna upptäcke att tösa va borte,

Gamla mormors käpp stog i ett hörn i stuga; den tog käringa å smörde mä ölja ur horve, då den förvandla sej te en selkeshare, som va mjuk att rida på, sa tösa. Sen bar dä iväg te Gamle-Hans. På vägen for di opp i ett körketorn å skavde tå körkeklockera, sen släppte di dä skave i en sjö, som di for över. I däsamme som di släppte ner dä, önska di sej så lång ifrå Gud som dä skave va ifrå körkeklockera.

När Gamle-Hans hade di mö ont för sej. Di ble ock bjudne på mat, å dä såg så fint ut alltihop. Men så knäppte tösa ihop hännera å läste för maten som ho hade vare van, å då trädde allt ihop fram i den rätte gestalten. Då va dä ormer, tåsser, öler å allt styggt, som kan tänker te. Senna ho hade gjort anmärkning på dette, feck ho ta itå den medförde maten, ost, smör, brö å finan gröt.

Satan sa då: "Va gör i mä denne Satans bytingen på resa, den röjer er alle ihop!"
Men dä va sant, när di kom fram te Gammel-Hans, så va han inte hemma. När han kom, trätte di på honom för att han inte va kommen, när di kom. Han hade v6re borte å bringa e jungfru å ta dö på ett barn.

Denne tösa lärde sej så mö ont på denne resa, så ho ble omöjli senna. Ho kunne inte lätte bli än ho gjorde på samme sätte som ho hade sett di gjorde när Gamle-Hans.

En gång fråga patron henne, va ho kunne. Då sa ho att ho kunne ta dö på vecka ko som helst i patrons lagål. Då ba patron att ho skulle försöke mä törperns enda ko. Dä gjorde ho. Ho satte en kniv i vägga å mjölka den kniven, så att koa stöp i lagårn. Törpern feck senna ta den bäste koa, som fanns i patrons lagål.

På egen begäran så ble ho satt i ett vasskar, å där slog di opp livåra på na, så ho förblödde å dog. Di påskkäringera, som va mä, lär å bli brände i e tjärtönne. Dä va mi gamle svärmor, som va här frå sockna, som tala om dette. Dä skulle allt vare så sanning så.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.